Mer om Albin

Sådär, nu ska jag försöka få till en sammanfattning av lilla Albins liv så här långt...

Dagen innan datumet för det planerade snittet var vi inne på Ackis och blev uppskrämda (eller jag blev uppskrämd i alla fall) av narkosläkaren som sa: "Det här kommer nog att gå bra - tror jag" och som dessutom antydde att hennes handledare skulle vara med. Sedan var det även saker som att det var viktigt att jag sa till på vilket sätt det gjorde ont när hon stack mig, det var nämligen helt normalt att träffa ben med sprutspetsen och det gjorde såklart ont, men på ett annat sätt än om hon skulle råka träffa något som inte var normalt. Jag som var mest nervös för att bedövningen inte skulle ta, blev inte lugnad och började dessutom oroa mig för att själva bedövningssprutan skulle göra ont, något jag inte hade varit särskilt orolig för innan.

Klockan 7 på morgonen den 10:e mars var vi tillbaks på Ackis och vi träffade det andra paret som hade ett inplanerat snitt samma dag i hissen. Vi kände på oss att vi var nummer 2 i kön, men att det inte var någon som ville säga det till oss rakt ut. Vi fick i alla fall ett litet rum (MED egen dusch och toalett den här gången - lyx!) och passade på att försöka sova lite efter en tämligen sömnlös natt. Det var ingen som kunde säga när det skulle bli vår tur, men det var ett par akuta snitt som vi skulle få vänta på. Klockan 9 kom de in och satte dropp och då blev det lite knöligt att göra något annat än att sitta i sängen. Sedan framåt 11-tiden fick vi veta att det andra paret hade fått åka ner, men att det antagligen inte skulle bli vår tur förrän efter lunch. Och så blev det, klockan ett fick vi åka ner.

Personalen i operationsrummet kändes något stressade, jag misstänker att vi var det passets sista operation innan de skulle få gå hem. En massa folk var det i alla fall, jag fick slangar överallt och Kalle kände sig mest ivägen. Ganska snart var det dags för den fruktade bedövningen, men som tur var gav narkosläkaren ett mycket lugnare intryck när det var skarpt läge och jag valde att tro att hon hade hunnit öva på ganska många innan mig. (Men vi fick ändå vänta på att det skulle komma en mer erfaren läkare och övervaka det hela.) Dessvärre gjorde det verkligen ont när hon stack och första gången hittade hon inte rätt, utan de lade mer lokalbedövning och sedan stack hon igen. Det var inte det lättaste att sitta still och slappna av samtidigt som det stack till och gjorde svinont i ryggen.

Sedan när bedövningen var lagd och det var dags för det jag var mest rädd för (att bedövningen inte skulle ta ordentligt) blev Kalle snurrig och fick gå ut och lägga sig på en brits i korridoren. Som tur var återhämtade han sig ganska snabbt och kom tillbaks innan det var dags för dem att börja skära. Operationen gick bra och jag kände inget som tur var, eller jag kände en hel del - men det gjorde inte ont. Det tog nog bara ca 5 minuter att få ut Albin och sedan kanske en halvtimme för dem att sy. Sedan kördes jag ut i ett uppvakningsrum, där jag blev så välövervakad att en maskin larmade när jag råkade hålla andan. Kalle och Albin fick vara med hela tiden och det kändes jättebra, då fick jag dessutom hålla Albin ordentligt för första gången (jag hade honom hos mig en stund på operationsbordet, men där var det väldigt trångt och jag såg knappt hur han såg ut.). Albin "knorrade" konstant den första timmen och blev därför noggrannt undersökt av barnläkare, som dock konstaterade att det inte var något fel på honom. När jag hade bevisat att jag kunde böja på benen (efter ca 2 timmar) fick vi åka upp till vårt rum på BB. När de började köra iväg min säng började jag såklart må jätteilla (åksjuk som jag är), så jag var glad att det inte var så långt att åka. Jag hämtade mig ganska snabbt och kunde äta middag på kvällen sedan.

Albin var inte lika haj på det där med att äta som Nora var och först fattade han inte alls hur han skulle göra. Fösta natten låg han mest bara och kräktes fostervatten hela tiden, men sen började han fatta det där med mat och åt i princip oavbrutet hela andra dygnet (tyvärr fanns det inte så mycket mat för honom att få då förstås). Jag hade trott att jag skulle vilja/behöva vara kvar ganska länge på BB efter snittet, men redan på onsdagen kände jag mig sugen på att åka hem, så på torsdagen gjorde vi slag i saken och såg till att bli utskrivna, så åkte vi hem på kvällen sen. (Min mamma var ändå här och barnvaktade Nora, så jag räknade med bra markservice ;-). )

Albin är en väldigt trött bebis som mest bara sover än så länge. När vi var tillbaks på BB för återbesök så han skulle bli utskriven hade han gått ner lite för mycket i vikt sen födseln, så vi blev tillsagda att åka hem och få i honom mat lite oftare och sen komma tillbaks och väga igen nästa dag. Om han då hade gått upp var allt OK. Det hela kändes ganska jobbigt eftersom vi fick så kort tid på oss. Som tur var råkade han vara extremt hungrig just den dan och åt mer eller mindre konstant hela dan, så han klarade invägningen och idag när vi vägde honom igen hade han gått upp ytterligare. Snart är han nog tillbaks på födelsevikten ;-). Själv hade jag oturen att få mjölkstockning mitt i alltihop, men eftersom det sammanföll med att han ville äta hela dan, så gick det snabbt över.

Jag tycker att det är väldigt stor skillnad att ha fått barn nummer 2. Med Nora blev det inte någon vardag förrän Kalle började jobba igen (och knappt då heller), och den här gången blev det vardag igen redan efter några dagar. Får väl se hur det blir när Albin börjar vara vaken mer, men Nora måste ju få mat, gå till dagis och gå ut och leka, så det blir inte så mycket tid över till att sitta och mysa med bebisen. Nätterna blir lite jobbiga eftersom Nora brukar vakna åtminstone en gång per natt och Albin vaknar och vill äta varannan timme. En natt provade vi att ha Nora i vår säng och då höll hon igång i ca 2 timmar innan hon somnade och efter det vaknade Albin... Då var det bra trögt på morgonen sen.