Det är ännu inte helt fastlagt att Noras utvecklingsskutt under januari helt och hållet beror på att det är jag som tagit över föräldraledigheten, men jag tycker ändå att mycket tyder på detta. Det är anmärkningsvärda framgångar sedan årsskiftet! Hon har gått från att stanna där man lämnar henne till att krypa iväg så att hon definitivt inte stannar där man lämnar henne. Hon kan nu krypa i ett högt tempo och hon tillryggalägger långa sträckor (5-10 m, sen tar lägenheten slut). Hon har fått sin 3:e och 4:e tand och ler ofta så att man kan se alla hennes tänder. Det verkar för övrigt som att hon har ett ganska svårt underbett... Tidigare ställde hon sig upp om man höll fram fingrarna till henne, men nu krävs det inte så mycket. Om man bara lägger sig på golvet så klättrar hon runt på en och ställer sig mot ett ben eller liknande. Hon ställer sig också upp i spjälsängen, i TV-soffan och från golvet mot soffan. Hon har inte riktigt fattat att det går bra att ställa sig mot stol- och bordsben, men jag tror det lossnar snart. Hennes nya mobilitet gör att hon knappt är stilla en sekund!
Talmässigt talar hon fortfarande enbart Urdu, vilket är svårt för oss att förstå. Jag har funderat på att annonsera efter en indisk tolk, men tror att det löser sig snart när hon börjar översätta till ett språk vi förstår. Vi måste glömt kryssa i rutan för "svensktalande" i kravspecen...
Dessutom har hon gått in i en fas där hon är väldigt "pappig". Detta märktes inte minst när vi hälsade på släkten på västkusten. Nora började (ofta) gråta så fort någon annan än jag höll henne och golvet var inte alls lika mysigt som pappas knä. Ibland glömde hon bort mig och var nöjd en stund, men så fort hon fick syn på mig kom hon ihåg vem det är som styr hennes värld och började gråta igen tills jag tog upp henne. Silly sausage!
Avslutningsvis några bilder (dock ej från västkusten där jag, trots att kameran var med lyckades med konststycket att inte ta några bilder...):
Föräldragruppsfika: Pearl med dottern Tilda
Föräldragruppsfika: Kerstin med dottern Vega, samt såklart vår lilla linslus.
Bokmal!
Kul att leka med klossar (dock mest destruktivt beteende hittills).
Nora är ganska vig och lägger rätt ofta upp ena foten lite glassigt på bordet när hon äter...Måste vara farsarvet...
5 kommentarer:
Hur latt ar det ett upptacka ett underbett nar man bara har tre tander? Forsoker visualisera det framfor mig...
Oj, vad hon utvecklas. Fortsatter det sa har sa blir vi tvugna att satta sele pa henne och knyta fast henne i ett element nar ni kommer pa besok. Vi har alldeles for manga spannande trappor.
Hon har 4 tänder! 2 uppe och två nere och de där nere går tydligt framför de där uppe. Sådär - lätt som en plätt - underbett!
Sele och koppel är ingen dum idé - det tål att tänkas på... ;-)
Du glömde visst att nämna att farmor var helt okej efter ett par dar....
Och hos favoritfastern var det ju absolut inga problem! Jag minns flera gånger hon ville UR pappas trygga famn TILL den lite roligare och fartigare fastern.
Skulle inte bli förvånad om hennes första ord (på svenska) blir just "Emma".
Visst var farmor helt okej efter ett par dar, det gick visst att vänja sig. Bilden som favoritfastern målar upp känner jag kanske inte riktigt igen, men man kan ju uppleva saker på olika sätt...
Skicka en kommentar